Aktuellt

Kan ett standardavtal utgöra handelsbruk?

Vanligt förekommande i konkurser och företagsrekonstruktioner, inom exempelvis detaljhandeln, är att det finns egendom som är under transport eller lagerhålls av en borgenär vid konkursutbrottet respektive tidpunkten för beslut om företagsrekonstruktion, där borgenären gör gällande förmånsrätt i egendomen som denne besitter och således förtur till betalning ur egendomen framför övriga borgenärer. Det är inte alltid det finns ett avtal som reglerar den åberopade förmånsrätten. Hur är det med det rättsliga stödet för förmånsrätt i en sådan situation? Det reder jag delvis ut i denna artikel med utgångspunkt i ett förhållandevis nytt rättsfall från Högsta domstolen rörande frågan om ett standardavtal kan utgöra handelsbruk.

Handelsbruk utgör en sedvänja inom affärslivet som har nått en hög etableringsnivå. Inom flera branscher är det vanligt med standardavtal, dvs. avtal som upprättas för att användas i ett flertal liknande affärssituationer. Att ett standardavtal allmänt används innebär dock inte att det föreligger ett handelsbruk mellan parterna. Men vad krävs då för att ett standardavtal ska anses utgöra handelsbruk? Det är en fråga som Högsta domstolen (”HD”) tydliggjorde i ett beslut per den 28 juni 2022, mål nr Ö 5481-21.

I det aktuella målet hade den klagande parten (”Speditören”), som var ett företag inom logistikbranschen utfört tjänster åt motparten som bedrev försäljning av sportkläder. Speditören hanterade motpartens distribution av varor från leverantör till kund. I februari 2020 försattes motparten i konkurs. I konkursen gjorde Speditören gällande att denne hade panträtt i de varor som fanns i Speditörens besittning, även för fordringar som saknat samband med ifrågavarande varorna, (således en annan grund för panträtt utöver den lagstadgade retentionsrätten för konnexa fordringar).

Parterna i målet var oense om huruvida del av den fordran som Speditören hade gjort gällande i konkursen, som avsåg utlägg för främst frakt av varor som Speditören tidigare hade haft i sin besittning med anledning av redan avslutade uppdrag, skulle vara förenad med panträtt i helt andra varor som vid konkursutbrottet fanns i Speditörens besittning. Mellan parterna fanns varken avtal upprättade som reglerade den aktuella situationen eller som hänvisade till standardavtal. Speditören hävdade bland annat att Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser (”NSAB”), med de säkerhetsrätter som följer av NSAB, skulle tillämpas mellan parterna till följd av att NSAB skulle anses utgöra handelsbruk, vilket bestreds av motpartens konkursbo. HD fick således ta ställning till vad som krävs för att ett standardavtal ska anses utgöra handelsbruk samt om NSAB i det ifrågavarande målet skulle anses utgöra handelsbruk.

HD inledde med att konstatera att utgångspunkten i förmånsrättsordningen är att samtliga fordringar i en konkurs ska ha lika rätt, s.k. likabehandlingsprincipen. HD belyste dock att det från likabehandlingsprincipen görs ett antal praktiskt viktiga undantag. Av 4 kap. 3 § förmånsrättslagen framgår bl.a. att förmånsrätt följer både med handpanträtt och retentionsrätt, oavsett om säkerhetsrätterna grundar sig på avtal, lag eller allmänna rättsgrundsatser.

Avseende frågan om vad som krävs för att ett standardavtal ska utgöra handelsbruk konstaterade HD att en förutsättning är att användningen av standardavtalet har vunnit erforderlig stadga och spridning. Avseende denna prövning angav HD att det är av grundläggande betydelse hur allmänt och välkänt standardavtalet är inom branschen. HD belyste även att inte hela standardavtalet behöver omfattas utan att det också kan vara så att endast vissa avtalsbestämmelser har fått tillräcklig stadga och spridning som krävs för att de ska utgöra handelsbruk. HD konstaterade vidare att om situationen är sådan att det saknas konkurrerade standardavtal inom en bransch kan detta tyda på att handelsbruk föreligger. Av betydelse är också hur standardavtalet har kommit till och hur länge det har använts. HD konstaterade att förutsättningarna för att se avtalet som handelsbruk ökar om avtalet är välavvägt och tillgodoser båda parternas intressen. Samma sak gäller om användandet av standardavtalet fyller ett behov som inte tillgodoses på annat sätt.

Avseende just NSAB har de funnits som standardvillkor under drygt ett sekel. Något avtal som reglerade den uppkomna situationen fanns inte tecknat mellan parterna i det aktuella fallet. I sitt resonemang konstaterade HD att innehållet i NSAB utgör ett uttryck för handelsbruk och svarar mot de behov som manifesterat sig i branschen över tid. HD noterade vidare att enligt vad som framkommit används NSAB i dag i professionella sammanhang mellan speditions- och logistikföretag samt transportköpare i de nordiska länderna. Några andra allmänna bestämmelser av samma betydelse konstaterades inte existera. HD konstaterade även att då det saknades reglering i form av särskild lagstiftning för speditions- och logistikbranschen fyller speditörsbestämmelserna en viktig funktion.

Efter en sammanfattande bedömning kom HD fram till att det krävdes särskilda förhållanden för att bestämmelserna i NSAB inte skulle anses bindande för parterna. Några sådana förhållanden hade inte gjorts gällande i målet. Avseende NSAB konstaterade HD således att avtalet ansågs utgöra handelsbruk inom speditions- och logistikbranschen. Speditören ansågs i det aktuella fallet således ha panträtt i samtliga varor som Speditören hade kontroll över trots att en del av fordran på motparten saknade koppling till de ifrågavarande varorna. 

HD resonerade även kring betydelsen av kommissionslagens regler om säkerhetsrätt. En kommissionär tillerkänns enligt 15 § i lagen panträtt till säkerhet för sin fordran bl.a. provision hos kommittenten. Panträtten gäller i kommittentens varor som kommissionären med anledning av uppdraget har köpt in eller tagit emot för försäljning, om kommissionären har varorna i sin besittning eller under motsvarande kontroll. Uppdraget som speditör i dess traditionella form innefattar att speditören som mellanman ingår avtal om transport och lagring av en vara. Om uppdraget sker i eget namn men för uppdragsgivarens räkning är det fråga om tjänstekommission. HD anför att de skäl som i lagstiftningen har anförts till stöd för kommissionärers kopplade panträtter gör sig motsvarande gällande för speditörer. Sammanfattningsvis menade HD även att stöd för att speditören ska anses ha en kopplad säkerhetsrätt kan hämtas från kommissionslagen.

Det kan noteras att två justitieråd var skiljaktiga och ansåg att förmånsrätt endast kunde medges för fordringar för traditionella transporttjänster, inte fordringar för de övriga tjänster som Speditören tillhandahållit.

Det aktuella avgörandet förtydligar vilka omständigheter som är av relevans i bedömningen av om ett standardavtal eller villkor däri kan anses utgöra handelsbruk eller inte. Det återstår att se framöver om ytterligare standardavtal kan anses falla in under HD:s kvalifikationer för att anses utgöra handelsbruk.

Cornelia Berggren
Advokat