Aktuellt

Domars rättskraft mot tredje man

En doms rättskraft är enligt huvudregeln begränsad till parterna i målet. Ingen huvudregel gäller dock utan undantag och i en färsk dom har Högsta domstolen tagit tillfället i akt och redogjort för såväl innebörden av domens rättskraft som undantagen från huvudregeln om dess begränsning till parterna i målet. Se Högsta domstolens dom den 18 mars 2021 i mål T 1268-20.

Den konkreta frågan som avgjordes i målet var om en dom om bättre rätt till fastighet har rättskraft i förhållande till en panthavare. Högsta domstolen fann att så inte var fallet.

Omständigheterna i målet

I ett köpekontrakt angavs att en privatperson sålde sin fastighet till ett bolag. Med stöd av kontraktet sökte bolaget lagfart och en inteckning om 4 miljoner kr i fastigheten. Ansökan beviljades och ett fysiskt pantbrev ställdes ut och lämnades till bolagets företrädare.

Bolagets företrädare lånade därefter 3,3 miljoner kr och överlämnade pantbrevet till långivaren som säkerhet för lånet.

Den uppgivna säljaren väckte därefter talan mot bolaget om bättre rätt till fastigheten på grunden att namnteckningen på köpekontraktet varit förfalskad. Talan bifölls genom tredskodom som vann laga kraft, varefter säljaren åter skrevs in som lagfaren ägare till fastigheten.

Säljaren väckte därefter talan mot långivaren och begärde att utfå det överlämnade pantbrevet.

Frågan i målet var om den tredskodom där säljaren förklarats ha bättre rätt till fastigheten hade rättskraft (prejudiciell betydelse) även i förhållande till långivaren som tagit emot pantbrevet.

Högsta domstolen förklarar i domen att tredskodomens rättskraft inte är sådan att den har prejudiciell betydelse i tvisten mellan säljaren och långivaren i frågan om den handling som bolagets äganderätt och lagfart grundades på var förfalskad eller inte.

Om domens rättskraft

Högsta domstolen inleder domskälen med att redogöra för rättskraftens innebörd.

En lagakraftvunnen dom har rättskraft såvitt avser den sak som talan avsett och innebär primärt att den sak som har avgjorts genom domen inte kan bli föremål för prövning i en ny rättegång.

Domen utgör alltså processhinder i en senare process; den har då s.k. negativ rättskraft (res judicata). Rättskraften kan också innebära att den dom där saken är prövad får bindande verkan i en annan rättegång där den fråga som tidigare prövats har betydelse för utgången, s.k. positiv rättskraft (prejudiciell betydelse).

Domens rättskraft är i princip begränsad till den rättsföljd som har gjorts gällande i målet och domskälen vinner inte rättskraft.

På förekommen anledning klargör Högsta domstolen att en tredskodom typiskt sett vinner rättskraft på samma sätt som en dom som har meddelas efter en materiell prövning.

Domens rättskraft mot tredje man

Huvudregeln är att rättskraften är begränsad till parterna. Det finns dock undantag där andra än parterna träffas av domens rättskraft.

Det huvudsakliga undantaget från huvudregeln är enligt Högsta domstolen när den förändring av tredje mans rättsställning som rättskraften skulle medföra också hade kunnat inträda genom utövande av förfoganderätten över tvisteföremålet, t.ex. genom ett avtal mellan parterna i tvisten. Tredje man kan alltså träffas av en doms rättskraft om och i den utsträckning hen skulle ha varit bunden av ett civilrättsligt förfogande över det omtvistade rättsförhållandet av en part eller båda parter i den tvist som domen avser.

Typexemplet anges därvid vara att en andrahandshyresgäst direkt berörs av rättsförhållandet mellan förstahands-hyresgästen och hyresvärden och de dispositioner som dessa gör. Ett annat exempel är att en betalningsdom mot ett aktiebolag är bindande vid prövningen av styrelseledamots medansvar för bolagets förpliktelse (se NJA 2015 s. 346).

En doms rättskraft kan även omfatta tredje man i andra situationer, t.ex.:

(1) om domen rör ett odelbart anspråk,

(2) om det är fråga om en statusdom i familjemål,

(3) om tredje man efter en dom succederat i ena partens rättsställning; eller

(4) om domen avser ett rättsförhållande som måste regleras enhetligt i förhållande till alla intressenter (exempelvis vissa miljö- och fastighetsbildningsmål).

För fastigheter finns dessutom bestämmelsen i 18 kap. 9 § jordabalken enligt vilken talan om bättre rätt till fast egendom med laga verkan kan riktas mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt, även om denne före talans väckande har överlåtit egendomen. Domen i sådant mål får rättskraft också gentemot den som förvärvat fastigheten.

Denna regel i jordabalken gäller tvister om bättre rätt där det finns flera som hävdar att de har äganderätt till samma fastighet till följd av skilda förvärv. Högsta domstolen klargör att regleringen inte är tillämplig i en tvist mellan någon som påstår sig ha äganderätt till fastigheten och en innehavare av panträtt i fastigheten. Regeln kan följaktligen inte åberopas till stöd för att en dom om bättre rätt också ska gälla mot den till vilken panträtt upplåtits i fastigheten.

Rättskraftens verkan mot panthavare

Med denna bakgrund går Högsta domstolen vidare till frågan om en dom om bättre rätt till fastighet har verkan mot panthavare.

Av 6 kap. 8 § jordabalken följer att om ett förvärv av en fastighet återgår som ogiltigt, är en upplåtelse av panträtt som skett efter det att fastigheten kom ur den rätte ägarens hand utan verkan, om inget annat följer av godtrosreglerna i 18 kap. jordabalken. Av dessa regler följer att panträttens bestånd beror på vilken ogiltighetsgrund som är aktuell och om panthavaren varit i god tro. När förvärvshandlingen varit förfalskad kan dock inte någon giltig panträtt uppstå, trots god tro.

Reglerna innebär alltså att det har direkt betydelse om det i en tvist mellan panthavaren och den som påstått sig ha äganderätten till fastigheten kan läggas till grund för bedömningen att den påstådde ägaren i ett tidigare skede har förlorat sin äganderätt till följd av att den handling på vilken äganderätten grundats var förfalskad.

Domen om bättre rätt hade således som en utgångspunkt betydelse för utgången i målet om återlämnande av pantbrevet (positiv rättskraft/prejudiciell betydelse). Som ovan nämnts kan tredje man träffas av domens rättskraft i den mån denne är bunden av ena partens civilrättsliga förfogande över det omtvistade rättsförhållandet (det huvudsakliga undantaget).

En upplåten panträtt i fastighet kan dock inte ändras utan panthavarens medgivande. Panträtten ligger alltså utanför vad fastighetsägaren på egen hand civilrättsligt kan förfoga över. Högsta domstolen exemplifierar saken med att en fastighetsägare som överlåter sin fastighet inte kan komma överens med köparen om att en panträtt i fastigheten som tillkommer någon annan inte längre ska gälla.

Då parterna i målet om bättre rätt således saknade rätt att disponera över den upplåtna panträtten är följden av detta enligt Högsta domstolen att det huvudsakliga undantaget inte kan tillämpas och ge domen om bättre rätt till fastigheten rättskraft gentemot panthavaren.

Högsta domstolen fann vidare att det saknades förutsättningar att på annan grund låta rättskraften träffa panthavaren.

Sammanfattning och analys

Högsta domstolen har konstaterat att en dom om bättre rätt till fastighet inte har rättskraft i förhållande till en panthavare i fastigheten.

Orsaken till detta är att en doms rättskraft enligt huvudregeln endast binder parterna medan panthavaren är en tredje man.

Det huvudsakliga undantaget från denna huvudregel är att tredje man träffas av domens rättskraft i den mån denne är bunden av den ena partens civilrättsliga förfogande över det omtvistade rättsförhållandet.

Att en fastighetsöverlåtelse är grundad på förfalskade förvärvshandlingar innebär att en därpå upplåten panträtt är ogiltig. En dom i enlighet med detta skulle alltså kunna ha prejudiciell betydelse i den efterföljande tvisten om pantupplåtelsen men eftersom parterna i tvisten om bättre rätt inte kunnat råda över panträtten – med verkan för panthavaren – var inte undantaget tillämpligt. Domen om bättre rätt där ogiltigheten fastställdes kunde därför inte ges rättskraft i målet om återbäringen av pantbrevet trots den direkta betydelsen för utgången i målet.

Utgången i rättsfallet får anses som rimlig då panthavaren i annat fall skulle riskera att förlora möjligheten att fullt ut kunna hävda sin rätt till panten.

I detta fall var denna risk uppenbar eftersom det rörde sig om en tredskodom som inte hade varit föremål för en materiell prövning. Tillsammans med det faktum att panträtt ovillkorligen saknar verkan när den upplåtits av någon som grundat sitt förvärv på falska handlingar förefaller det rimligt att panthavaren ges möjligheten att utan hinder av domen kunna föra sin talan på så sätt det kan göras gällande att det ursprungliga förvärvet skett på ett sådant sätt att panträtten inte utsläcks.

Självfallet innebär detta ställningstagande å andra sidan problem för säljaren som måste styrka ogiltigheten två gånger. En välmotiverad dom om bättre rätt borde dock å andra sidan kunna få god bevisverkan i ett uppföljande mål om giltigheten av upplåten panträtt.

För den som vill läsa mer om domars rättskraft kan jag avslutningsvis också nämna ett närliggande rättsfall som kom i slutet av år 2020. Se Högsta domstolens dom den 28 oktober 2020 i mål Ö 3860-19. I detta rättsfall redogör Högsta domstolen för domars rättskraft i jävsprocess i konkurs (inom ramen för bevakningsförfarandet), om allmän domstols bundenhet av förvaltningsrättsliga domar samt om begränsningen av domens rättskraft vid tillkomsten av nya omständigheter (facta supervenientia).

Dan Bengtsson

Advokat och Partner