News

Artikel: Den borttappade bilen

Bara under sommaren 2021 flyttade Stockholms stad över 300 felparkerade och övergivna cyklar, mopeder, bilar, motorcyklar och lastbilar. Stöd för åtgärden hämtas ur lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall. Lagen ger i korthet staten och kommuner rätten att flytta felparkerade fordon och fordonsvrak under vissa förutsättningar. Om fordonen därefter inte hämtas eller bedöms vara vrak övergår äganderätten till staten eller kommunen.

Ett av alla de fordon som flyttades av Stockholm stad var en Volkswagen Touran. Fordonet ägdes av ett företag som försattes i konkurs i slutet av juli 2021. Kort tid före konkursutbrottet flyttade Stockholm stad fordonet med stöd av nämnda lag. Information om att så hade skett översändes med rekommenderat brev till företaget. Eftersom Stockholm stad aldrig fick information om att företaget försattes i konkurs underrättades aldrig konkursboet. En månad efter det att företaget försatts i konkurs övergick äganderätten till fordonet till Stockholms stad. Fordonet kom därefter att säljas av Stockholm stad för ca 60 000 kr. Efter avdrag för kostnaden för bortförsel, förvaring och försäljning kvarstod ett överskott om ca 55 000 kr vilket tillföll Stockholm stad.

Frågan som uppstår är på vilken grund det allmänna på detta sätt kunde undandra fordonets övervärde från såväl ägaren som konkursboet och om åtgärden är förenlig med de konkursrättsliga reglerna.

Närmare om regleringen

Till skillnad från när det allmänna omhändertar ett fordon för utmätning av fordonsrelaterade skulder särskiljer sig ett beslagtagande enligt nämnda lag såtillvida att äganderätten till fordonet, oaktat om den rättmätige ägaren har en skuld till det allmänna eller inte, kan övergå till staten eller den kommun som beslagtog fordonet.

Så kan exempelvis ske om fordonsägaren, efter att ha blivit delgiven informationen om att fordonet flyttats, inte hämtar fordonet inom en månad (om delgivning skett genom kungörelse på myndighetens eller kommunens anslagstavla gäller tre månader). Om fordonet bedöms vara ett vrak övergår äganderätten direkt vid bortforslingen av fordonet.

Lagen redogör inte för hur ett överskott efter försäljning ska hanteras och eftersom det enligt lagens 10 § inte går att överklaga ett beslut som fattats med stöd av lagen finns det ingen praxis på hur lagen ska tillämpas. Detta har lett till att lagen tillämpas olika av olika kommuner. Att oklarheter i tillämpningen föreligger noteras i propositionen till den lagändring som träder i kraft den 1 januari 2023.

”Om fordonet säljs är rättsläget dessutom oklart när det gäller om och i så fall hur redovisning av influtna medel ska göras. […] Det anges inte heller hur ett eventuellt överskott som kvarstår efter avräkning ska hanteras. Vidare står det inte klart vem som avses med ägaren. I fråga om övriga flyttningsgrunder [som den nu aktuella lagen] saknas helt bestämmelser om hur ett eventuellt överskott efter en fordonsförsäljning ska redovisas. I dessa avseenden är det oklart huruvida redovisning ändå ska ske. Enligt promemorian har det, i avsaknad av en uttrycklig reglering, utvecklats en praxis i rättstillämpningen [av staten och kommuner] som innebär att ett eventuellt överskott tillgodoräknas den verkställande myndigheten.”[1]

Hade Stockholm stad ett sakrättsligt skydd avseende bilen?

Utöver ovan nämnda lags eventuella oförenlighet med den grundlagsskyddade äganderätten uppkommer ett flertal frågor från ett obeståndsrättsligt perspektiv; hade Stockholm stad ett sakrättsligt skyddat anspråk vid tidpunkten för konkursutbrottet, kunde Stockholm stad göra gällande en fordran i konkursen och är det aktuella rättsförfarandet att jämställa med en utmätning i strid med konkurslagens regler?

3 kap. 3 § konkurslagen föreskriver att all egendom som tillhörde gäldenären vid konkursutbrottet och som kan utmätas räknas till konkursboet. Lös egendom, med vissa undantag, presumeras ägas av den som har det i besittning.[2] Av lagkommentaren till 4 kap. 17 § utsökningsbalken följer att, vad avser fordon, kan utmätning inte enbart grundas på att gäldenären är registrerad som ägare till fordonet och att om ett fordon är i gäldenärens besittning så bryts inte presumtionen allena av omständigheten att någon annan är i besittning av fordonet. Att vara registrerad ägare ger i princip samma sakrättsliga skydd som om någon har fordonet i sin besittning.[3]

I Sakrätt avseende lös egendom konstaterar Håstad att reglerna i utsökningsbalken har att värna behovet om exekutionens snabbhet och enkelhet och att samma behov inte finns hos ett konkursbo eftersom frågan inte behöver hanteras av en utmätningsman på fältet utan kan lösas genom en process om äganderätten. Vidare har konkurslagen inga presumtionsregler för den händelse att de faktiska omständigheter är oklara i likhet med de som återfinns i 4 kap.  18 § utsökningsbalken [4]

Eftersom det nu aktuella fordonet stod uppställd på en särskild uppställningsplats ämnad för fordon omhändertagna enligt nämnda lag talar denna omständighet för att företaget var ägare av bilen och att Stockholm stad följaktligen saknade sakrättsligt skydd till den. Uppställningsplatsen som sådan är trots allt ämnad för bilar som tillhör någon annan än den som har den i sin besittning.

Sammanfattningsvis torde Stockholms stad saknat sakrättsligt skydd till fordonet trots att Stockholm stad hade besittningen av det.

Om fordonet hade blivit flyttat efter konkursutbrottet och delgivningen översänts till konkursboet hade utgången varit densamma som om fordonet hade ägts av en solvent person. Det som skiljer de två situationerna åt kan således koncentreras ner till i vilken utsträckning gäldenärens agerande innan konkursen, eller avsaknaden därav, kan binda konkursboet i relation till något som ännu inte har inträffat.

Hur ska förfarandet kategoriseras?

Övergången av äganderätten till fordonet kan kategoriseras som ett exstinktivt fång eftersom äganderättens övergång skedde utan rättshandling från konkursboet eller konkursbolaget.

En skulle därför kunna se på beslutet om att överta äganderätten till fordonet som en utmätning för skuld. Det som talar emot ett sådant synsätt är den att företaget inte hade någon skuld till Stockholm stad, eventuellt med undantag för kostnaden för bortförsel och uppställning, då äganderätten övergick.

Förfarandet skulle eventuellt kunna likställas med expropriation. Vid expropriation får dock den som får sin egendom exproprierad ersättning för egendomen, vilket inte har skett här.

Ett annat synsätt är att jämföra övertagandet av äganderätten med ett vitesföreläggande. I likhet med ett vitesföreläggande har en part, företaget, delgivits information om att de måste vidta en åtgärd, hämta fordonet efter att ha betalat kostnaderna för omhändertagandet av det. Om så inte skedde inom angiven tidsperiod skulle vitet, i detta fall äganderätten av fordonet, utges till föreläggande myndighet, i detta fall Stockholm stad.

Av 3 kap. 7 § konkurslagen framgår att sedan beslut om konkurs meddelas får tillgång som tillhör konkursboet inte utmätas för fordran hos konkursgäldenären. Utmätning i strid med denna bestämmelse är utan verkan. Om Stockholm stads övertagande av äganderätten till fordonet är att likställa med utmätning av skuld är det därför utan verkan.

I MÖD 2004:24 undanröjde miljööverdomstolen ett vitesföreläggande som hade riktats mot ett bolag i konkurs. Domstolen konstaterade att eftersom bolaget var försatt i konkurs fick det inte längre råda över den egendom som tillhörde konkursboet. Inte heller fick konkursbolaget åta sig sådana förbindelser som kunde göras gällande i konkursen. Eftersom konkursbolaget saknade möjlighet att följa vitesföreläggandet kunde det heller inte vara dess mottagare.

Det ska i sammanhanget nämnas att beslut om vitesföreläggandet hade tagits av den utställande myndigheten innan bolaget hade försatts i konkurs.  Om Stockholm stads förfarande är att jämställa med ett vite, och övertagandet av äganderätten med dess utdömande, så är även ett sådan utan verkan eftersom företaget i konkurs saknade möjlighet att rätta sig efter det. 

Om en i stället ser på förfarandet ur ett obligationsrättsligt perspektiv, kan jämförelse göras med ett avtal som ingåtts av gäldenären innan konkursutbrottet. Under sådana omständigheter är konkursboet inte bundet av avtalet men däremot kan avtalsparten göra gällande de skadeståndsanspråk som följer av avtalsbrottet som en fordran i konkursen.[5] Överskottet från försäljningen skulle i så fall utbetalats till konkursboet. I samband med utbetalningen hade Stockholm stad gjort rätt i att anmäla en oprioriterad fordran i konkursen uppgående till det utbetalade överskottet.

Stockholm Stads inställning

För att sammanfatta Stockholm stads inställning ansåg de att beslutet att ta fordonet i beslag utgjorde en ensidig rättshandling och inte en civilrättslig transaktion, varför frågan inte var av obligationsrättslig art. Eftersom konkursboet inträdde i gäldenärens ställe vid konkursutbrottet var tillgodogörandet av överskottet enligt Stockholms stad således att se som en slags retentionsrätt. Inte heller kunde förfarandet jämställas med en utmätning.

Det spelade därmed ingen roll om gäldenären försattes i konkurs innan eller efter övergången av äganderätten. Någon sakrättslig invändning, om att fordonet aldrig ingick i konkursboet till följd av att den inte befanns i gäldenärens besittning vid konkursutbrottet, gjordes aldrig.

Inte heller ansåg Stockholm stad att det fanns någon grund för återvinning enligt 4 kap. 5 § konkurslagen. Dels för att det inte har företagits någon rättshandling från konkursgäldenärens sida, dels då fordonsflyttningen inte kunde anses ha gått till på ett otillbörligt sätt samt då de vid beslut om flyttning inte kände till eller borde ha känt till gäldenärens insolvens. Även om Stockholm stad hade känt till konkursen hade en sådan kännedom inte hindrat dem från att fullgöra sina åtaganden att hantera felparkerade fordon.

Hade Stockholm stad rätt?

Om Stockholm stads agerande skulle anses stå i strid med regleringen i 3 kap. konkurslagen, vilken undertecknad är av uppfattning att det gjorde, borde försäljningslikviden ha utbetalats av Stockholm stad samtidigt som de anmälde en fordran i konkursen motsvarande fordonets värde. Eventuellt med det förbehåll att Stockholm stads hanteringskostnader kunde innehållas med retentionsrätt.

Endast egendom som ingår i konkursboets egendom kan innehas med retentionsrätt. Om äganderätten till fordonet hade övergått till Stockholm stad, som de hävdar, så ingick det inte i konkursboets egendom. Det går inte att, som Stockholm Stad hävdade, både göra gällande att överskottet tillhörde dem och att de innehöll överskottet med retentionsrätt. Det två ståndpunkterna är alternativa.

Det anmärkningsvärda med förfarandet är att om Stockholm stad hade beslagtagit fordonet enligt lagen (2014:447) om rätt att ta fordon i anspråk för fordringar på vissa skatter och avgifter hade förfarandet, med all tydlighet, stått i strid med konkurslagens bestämmelser. För ianspråktagande enligt nämnda lag gäller nämligen bestämmelserna i utsökningsbalken varför regleringen i 3 kap. 7 § konkurslagen hade omöjliggjort ett ianspråktagande. Vidare hade överskottet från försäljningen av fordonet, med tydligt stöd i lag, utgått till dess tidigare ägare, oaktat ägarens eventuella insolvens.  

Avslutning

Som nämnts ovan träder en uppdaterad version av lagen om flyttning av fordon i vissa fall i kraft den 1 januari 2023. Lagändringen innebär i korthet att överskottet från försäljningen ska räknas av mot ägarens samtliga skulder till det allmänna som har en koppling till fordonet.

Förhoppningsvis innebär lagändringen även att frågan om vem som avses med ”ägare” fastställs. Som lagändringen ser ut kan ett beslut enligt lagen även efter ändringen inte överklagas.  Det finns därför en risk att lagens innebörd och efterföljande tillämpning förblir tvetydlig. Det hade därför varit önskvärt att lagstiftaren i samband med ändringen av lagen hade klargjort om ett omhändertagande med stöd av lagen är att likställas med en utmätning eller inte. Så har dessvärre inte skett.

Vad avser den nu aktuella Volkswagen valde Stockholm stad, efter en relativt omfattad kommunikation från konkursförvaltningens sida, att betala ut överskottet till konkursboet. Stockholm stad menade förvisso att de hade rätt i sak men valde ändå att betala ut pengarna till följd av ”ändrade rutiner”.

Avslutningsvis bör det framhållas att det inte kan anses särskilt rättssäkert att avgörande för huruvida ett överskott om ca 55 000 kr betalas ut eller inte faller på statens eller kommunens ”rutiner” och den som anser sig ha rätt till överskottet förmåga samt förutsättning att driva sitt krav. Konkursboet hade förmånen att företrädas av en konkursförvaltare tillika advokat. En förmån som inte alla har tillgång till.

[1] Prop.2021/22:239, s. 31

[2] Ibid, 51

[3] Gregow m.fl., Utsökningsbalken (7 dec 2019, JUNO), kommentar till 4 kap. 17 §.

[4] Håstad, Torgny, Sakrätt avseende lös egendom, 6., omarb. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2000, s. 115

[5] Se Ramberg, Christina, Aktieägaravtal i praktiken, 1. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011 sid 68 och Håstad, Torgny, Sakrätt avseende lös egendom, 6., omarb. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2000, s. 445.

Carl Widstrand

Biträdande jurist